Tankar

Var på svärmors begravning den 19 november. När vi satt i kyrkan så kom jag att tänka på denna dikt. Det blev en sorts tröst att trots att vår värld kändes som om den aldrig skulle bli densamma igen så fortsätter välden utanför som vanligt. På jobbet hade de saker att göra, jobbade på och fikade som vanligt. Tänk att man kan finna tröst i en sådan vardaglig sak som som man i vanliga fall tar som självklar.

Någon gång ska vi dö
du och jag
Alla människor ska dö
och alla djur
och alla träd ska dö
och blommorna på marken
men
inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappast märks

-Barbro Lindgren